Besvikelse

Man kan bli besviken på många saker och på många människor. När vi var på sjukhuset blev jag besviken på personalen många gånger för att de inte tog sig tid till att prata med oss om känslor som dyker upp innom en. Visst, de talade om att det kan bli så och så, men sitt ner och prata med mig på ett sätt som visar att du lyssnar och inte är på väg till en annan patient.

Sen blev jag besviken på min man som "inte tål att vara på sjukhus", så jag fick vara där själv mesta tiden. Visst han sa att han kunde komma då det var något speciellt som hade med upplärningen att göra, men det var inte chemalagt på det sättet utan det blev lite då och då.

När vi kom hem så ville han inte helt lyssna på mig utan tyckte att han redan kunde "allt". På måndag skulle jag till jobbet för "det är lättare att hitta ersättare till honom än till mig". Det kan väl hända, men ingen kan ersätta att jag är mamma till Jacob!! Men som vanligt ger jag med mig och åker till jobbet, fast jag inte vill. Det går väl ganska bra , men han måste ringa gång på gång för att fråga hur han skal göra i olika situationer. Blev mest besviken för att jag tänkte mig att vi skulle gå igenom detta tillsammans och hjälpa och stötta varandra. Han har inte haft samma syn på det utan tycker att han har gjort mycket genom att sitta och läsa om diabetes på nätet. Det är ju bättre och försöka att se på hur Jacob själv mår och så menar jag då, och upplysningar på nätet kan vara lite så och så. Speciellt jobbigt när han hittade något som var i strid med det som de sa på sjukhuset. Men nu är det bättre när han märkt att det faktiskt är en individuell sjukdom. Ja, man vänjer sig till det mesta...

Nu har jag i alla fall varit hemma från jobbet i två veckor snart (det var lite mindre på jobbet före påsklovet) och Jacob får pump på tisdag!! Så det finns alltid ljusglimtar.

Nu under påsken åkte min man med en av våra döttrar till Turkiet, blandade känslor om det...