Att våga släppa taget

Jacob är i Egypten med sin pappa och jag är kvar här hemma! Det känns ovanligt och konstigt. Men jag är sån att om jag vet att jag endå inte kan göra något för att hjälpa till, så släpper jag tankarna på det. Så har det varit också när barna var små och gick på dagis, när de var där så tänkte jag inte på allt hemskt som kunde hända. Så nu har jag faktiskt kunnat koppla av diabetesen ganska bra. Utom i morse då de ringde och frågade: han har 25 i blodsocker, vad ska vi göra, ska vi byta slangen? Börja med att mäta blodsockret i armen och på fingret. Om det är lägre på fingret än på armen, är bodsockret på väg ner och omvänt. Nu har de inte ringt mer, så jag antar att allt gick bra :)