Första resan

Nu är första lite längre resa avklarad. Vi åkte till farmor och farfar i Sverige. Passade på när vi var lediga lite längre, onsdag till måndag (17. mai).

Det började mindre bra tycker jag, min man skulle hämta barnen från skolan vid lunchtid och ge dem mat. Sen skulle han hämta mig på jobbet och sen åkte vi till Sverige. Han gick på mc Donalds!! Jacob protesterade lite lamt, men dp sa min man bara att han kunde hoppa över pomes fritesena. Ja, sen låg han ganska högt i blodsocker. Blev bjudna på mat av vänner på vägen, snällt. Men svårt med mat, han åt pasta och köttfärs. Ganska bra.

Farmor hade velat ha en matsedel av mig, det hade nog vart bra. Men jag var så dum så jag sa bara att han kan åata vanlig mat. Det är ju nästan sant. Glömde bort att de alltid har en massa bullar och kakor och sött bröd. Hur som helst så gick blodsockret upp och ner som aldrig förr. Jag har därför lärt mig att inte slappna av, utan vara mer noga och kolla upp vilken mat som bjuds när man åker bort. Inte enstaka besök förstås.

En stor tröst är i alla fall att när han var på kontroll hos läkaren idag så var hans värden veldigt bra. Det var en bekräftelse på att det lönat sig att vara så noggrann. Man har alltså råd att slarva ibland om man oftast är noggrann.

Sorg

Jag har gråtit en del under den här tiden. Inte alltid så det syns, man ska ju vara tapper, men när man går runt där i affären för att leta efter något att äta så är det lätt att bli ledsen över allt han inte kan bara äta sådär som förr.

Ja, det är nog det som är saken, jag sörger nog min "friska" lilla pojke som i ett slag inte längre kan göra allt han kunde förut. Ja, jag vet att det sägs att man kan äta och göra allt andra kan, men det är faktiskt inte riktigt sant. Han kan inte sitta med en godispose vid tv:n en frdagkväll och slappa, nej, då måste han först se hur högt blodsockret är och därefter sätta insulin och helst äta några långsamma kolhydrater först. Hur mysigt är det?? Käka ett knäckebröd först så får du lite, men bara lite godis :( Det är detta som får mig att gråta. Så vet man att det finns vuxna människor som verkligen missköter sin hälsa och uinte får diabetes. Det är inte så att jag undrar varför just han fick diabetes som inget ont gjort, för det har han ju inte, utan bara det att jag är så ledsen. Konstigt nog blir jag endå mer ledsen när jag läser om andra barn som fått diabetes, speciellt om de är små och dessutom har fått gluten :( Nu har han haft ont i magen så mycket så det är väl nästa sak som kommer, ja man måste ju förbereda sig på det värsta.

vardag

Det är egentligen konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting. Inte så att jag helt har axepterat sjukdomen, men jag har axepterat att han har den. Nu är det helt naturligt att förutom att fråga, hur har det varit i skolan idag, så frågar man, hur har blodsockret varit idag. Sen blir det naturligt att man sätter insulin efter hur högt blodsockret är och vilken mat man äter.

Men självklart händer det saker som inte är vardagliga, som väl är. I morse t ex ringde han hemifrån till jobbet och berättade att han och storasyster bråkat så att slangen till pumpen hade fått sig en knäck, och då var det bara att åka hem för att byta slang. Förra veckan då han bara var lite förkyld så steg blodsockret i höjden, 12 - 14. Så han fick vara hemma från skolan. Och nu larmar pumpen och säger att den varit avstängd sen kl. 17!! (Nu är kl. 20) Så nu måste jag mäta blodsockret.