Glädje!

När den första chocken hade lagt sig, kände jag en stor glädje. Framför allt för att Jacob är i livet. Tänk om man hade levt i en annan tid eller på en annan plats på jorden, då hade han dött. Nu var det som om man hade fått bonustid med honom. Det är också fint att se hur han själv tacklar sjukdommen, det har blivit en självklar del av hans liv. Utmaningarna är självklart inte över, men det känns lättare nu. Tänker på hur det blir på semestern, resor och annat. Tänker på hur det kommer att bli när han blir sjuk. Men man får ta en sak i taget och inte ta ut saker och ting i förskott.

En till källa till glädje är att se den positiva förändringen som Jacob genomgått sedan vi fick veta att han har diabetes. Från att ha varit orkeslös och smal och utan större aptit har han fått en massa energi och nu äter han nästan dubbelt så mycket som mig! Han är också gladare på ett sett, trots att han kan vara lite ledsen över att han har diabetes förstås.

Panik!

Efter att den första chocken hade lagt sig så kände jag panik. Hur ska det nu gå i skolan?? Här i Norge som man inte får mat i skolan, utan alla har med sig matpakke = mackor. Inget kylskåp och inga uppvärmningsmöjligheter heller. Panik! Vi flyttar tillbaka till trygga Sverige. Så min man började söka jobb i Göteborg, eftersom jag ju har min anställning kvar där. Men så kom det som ett brev på posten (men denna gång som ett mail i inkorgen). Det finns inget jobb till mig till hösten, jag är övertalig. Panik igen. Vad gör man nu? Gör det bästa av situationen, köper in en micro och ett kylskåp som man tar till skolan. Det hade de som väl var inga invändningar mot. Så nu måste jag ordna matlåda till honom varje morgon med varierad mat som han får med sig till skolan.

När barnen börjar bli lite större så börjar man tänka lite mer på sig själv och sina egna behov. Men när detta med diabetesen ramlade över mig så kändes det som att ta ett kliv tillbaka till småbarnstiden. Passa på att han äter rätt och vid rätt tid, att han tar rätt mängd insulin. Passa på var han är och hur han uppför sig, att han inte har för lågt blodsocker så att han svimmar. Jag vet ju att han mer och mer ska ta ansvar för allt detta själv, men nu är det vi som ska göra det för honom.

En till orsak till att man känner lite panik är att man tänker på vad som kan hända i krissituationer. Vad om det sker en naturkatastrof eller det blir krig aller något liknande, om det inte finns tillgång till mat eller insulin. Då är han en av de första som dör. Man klarar sig nämligen inte många dygn utan insulin och är beroende av en jämn tillförsel av mat.

Nu har han i alla fall fått en insulinpump :) Det gör att han slipper sticka sig 7 gånger dagligen. Värst var de långtidsverkande som han skulle sätta i låret. Men det kan komma upp nya små problem. Häromdagen var han ute och cyklade, härliga vår, och kom hem gråtande för att han ramlat och slagit sig. Pumpen hade klarat sig, men klämman som man fäster pumpen på byxorna med hade gått sönder. Det som är problemet med pumpen är att om den slutar fungera av någon anledning så har man snart inget insulin i kroppen, eftersom pumpen ger dig korttidsverkande insulin kontinuerligt, dygnet runt. Det löser man genom att ta fram sprutorna igen. Det gäller alltså att det inte sker på natten. Endå så är pumpen mycket mer flexibel, du kan ändra doserna enkelt, men det är mycket mer jag måste lära mig om den.

Besvikelse

Man kan bli besviken på många saker och på många människor. När vi var på sjukhuset blev jag besviken på personalen många gånger för att de inte tog sig tid till att prata med oss om känslor som dyker upp innom en. Visst, de talade om att det kan bli så och så, men sitt ner och prata med mig på ett sätt som visar att du lyssnar och inte är på väg till en annan patient.

Sen blev jag besviken på min man som "inte tål att vara på sjukhus", så jag fick vara där själv mesta tiden. Visst han sa att han kunde komma då det var något speciellt som hade med upplärningen att göra, men det var inte chemalagt på det sättet utan det blev lite då och då.

När vi kom hem så ville han inte helt lyssna på mig utan tyckte att han redan kunde "allt". På måndag skulle jag till jobbet för "det är lättare att hitta ersättare till honom än till mig". Det kan väl hända, men ingen kan ersätta att jag är mamma till Jacob!! Men som vanligt ger jag med mig och åker till jobbet, fast jag inte vill. Det går väl ganska bra , men han måste ringa gång på gång för att fråga hur han skal göra i olika situationer. Blev mest besviken för att jag tänkte mig att vi skulle gå igenom detta tillsammans och hjälpa och stötta varandra. Han har inte haft samma syn på det utan tycker att han har gjort mycket genom att sitta och läsa om diabetes på nätet. Det är ju bättre och försöka att se på hur Jacob själv mår och så menar jag då, och upplysningar på nätet kan vara lite så och så. Speciellt jobbigt när han hittade något som var i strid med det som de sa på sjukhuset. Men nu är det bättre när han märkt att det faktiskt är en individuell sjukdom. Ja, man vänjer sig till det mesta...

Nu har jag i alla fall varit hemma från jobbet i två veckor snart (det var lite mindre på jobbet före påsklovet) och Jacob får pump på tisdag!! Så det finns alltid ljusglimtar.

Nu under påsken åkte min man med en av våra döttrar till Turkiet, blandade känslor om det...

Lite om mig

Vill helst vara anonym på denna blogg, för att kunna skriva om mina känslor. Men skriver endå lite om mig själv. Flyttade till Norge för ett tag sen för att min man inte kunde få jobb i Sverige. Vi jobbar båda två som lärare här i Norge. Det har gått bra.

Vår son som fick diabetes är 10 år.

Tiden på sjukhuset tycker jag var ganska ineffektiv. Det pratades mycket om hur viktigt det är med uppläring och att vi skulle få tid att ställa frågor och så, men jag tyckte att personalen hade för mycket att göra eftersom avdelningen var fullbelagd. De sa att vi skulle få börja sticka på apelsiner eller kuddar, men det blev aldrig av, jag tror för att den ena inte visste vad den andra hade gjort. Men det gick ju bra endå, han sticker sig själv, både när det gäller att mäta blodsocker och sätta insulin.

Det som har varit bra är att jag blivit tvingad att lära mig att laga nyttigare mat till oss alla. Det är faktiskt inte så svårt som man först tror, och det är lov att fuska ibland. Jag har t o m bakat riktigt surdegsbröd, helt utan jäst! Coolt, men det jäser lite dålig. Godare än köpt surdegsbröd.