Hemskt!

Var själv hemma med Jacob och Rebecka. Tog lite sovmorgon, eftersom vi hade varit uppe ganska sent kvällen innan. Smörjde in hans fötter med fotsalva eftersom han har spruckna fötter. Märkte inget särskilt, men nu efteråt kanske han var lite väl trött. Gick ner för att laga lite frukost. Väl nere i köket hör jag honom skrika, inte normalt utan helt förfärligt, det går inte att beskriva! Jag rusar upp, och där sitter han i sängen och skakar och skriker. Precis som förra året i Frankrike. Jag tog genast fram druvsocker som alltid ligger på sängbordet och stoppade in i munnen på honom och skrek: tugga Jacob, tugga. Men det gör han inte! Han faller samman och det kommer fradga ut ur munnen på honom. Jag får panik och försöker ta ut sockret så att han inte ska kvävas. Men det är borta. Så går han in i koma. Jag rusar ner i köket och tar fram glukagonsprutan. Rusar upp igen och försöker minnas hur man skulle göra. Lyckas böja hela nålen, eftersom jag glömde ta av locket på flaskan. Springer ner igen och tar fram den andra sprutan, som jag som väl är hade. Lyckas böja även den nålen lite eftersom jag ser så dåligt. Blääää! Så äntligen fick jag sticka honom i låret. Det var en jätteäcklig känsla. Som att göra hål på gummi, inte alls som insulinsprutan. Så ringde jag 113, och hon jag pratade med bad mig mäta blodsockret på honom:5,0, och så kom en ambulans. Han vaknade igen en liten stund efter ambulansen kom fram. Ambulanskillarna sa att det är jätteviktigt att han får i sig mat så fort som möjligt, så vi släpade ner honom till köket. Ambulanskillen mätte hans blodsocker igen: 9 något. Satte fram cornflakes med mjölk och sylt. Det ville han inte ha, han tyckte det var för sött. Försökte med en macka. Det gick inte. Ett glas sockersaft. Han drack halva glaset. Sen ville han upp och lägga sig igen. Ambulanskillarna var inte helt nöjda med hur lite han åt, men sa att jag skulle hålla koll på honom och försöka med mat lite senare. Det är viktigt att fylla på depåerna eftersom glukagon tydligen tömmer ut alla reserver man har från levern. Han gick upp och spydde rakt på golvet precis allt han fått i sig. Bad ambulanskillarna komma in igen och undrade vag jag skulle göra nu. De menade att han skulle vila och att jag skulle mäta blodsockret ofta. Så skulle jag ringa igen om det inte blev bättre. Det var här jag gjorde fel! Jag skulle självklart inte acceptera detta, ytan begärt att de skulle köra mig till sjukhuset. Men som den "duktiga flicka" man nu är så sa jag att jag klarar nog detta. Jag försökte verkligen. Kokade nyponsoppa. Det kräktes han upp. Jag visste inte heller hur jag skulle göra med insulinet. Så eftersom de hade sagt att alla hans depåer var tömda, så vågade jag inte koppla på pumpen. Han ville det hela tiden, men jag sa att han inte skulle få det förrän han fick behålla det han ätit. jag matade med tesked, men det hjälpte inte. Till slut ringde jag sjukhuset och fick efter mycket om och men prata med en läkare som sa att jag skulle mäta ketoner i urinen och sätta på pumpen, så skulle jag gå till min fastlege med honom. Då satte jag på pumpen. Men han klarade inte att äta endå. Ambulansen hade bokat en tid hos hans fastlege klockan 14. Jag ringde dit och sa att vi inte kunde komma för att han mår så dåligt. Du sa hon att han måste komma! Släpade ut honom i bilen. Mätte ketonerna på deras toalett. Det visade på den högsta möjliga. Så då åkte vi in till sjukhuset, på vägen spydde han galla. När vi kom in så tog allt en evinnerlig tid! Han skulle vägas och mätte blodtryck och ta en massa blodprov. Läkaren verkade ytterst förvirrad och undersökte honom från topp till tå, men hittade inget fel. Han hade en hemsk huvudverk också. Till slut satte de dropp på honom, men bara saltlösning först för att han hade så högt blodsocker. De behövde aldrig sätta glukos, för efter bara en kort stund sa han att han var hungrig och ville äta. Då vände det. Vi var kvar över natten för observation. Nattsköterskan verkade vara den enda som tyckte detta var helt normalt. Enligt henne är det en vanlig biverkan att kräkas efter en glukagonspruta.

Jag har lärt mig en del av detta: stå på dig!! Fråga mer, i Norge sär det ingen som informerar dig om du inte frågar spesifikt. Ta det lugnt efter en kraftig känning, du har tid på dig att äta.