Första tiden var jobbig och chockartad. Jag och min man hade misstänkt diabetes ett tag och jag hade skickat min man och son till vårdcentralen på måndagen, men de bara skickade hem dem och sa att de skulle få en tid hos läkaren i början av mars. Men min son drack bara mer och mer och kissade och kissade. Han kissade ofta på toasitsen och jag märkte då att det var lite kletigt. Så jag tog honom till läkaren på fredagen samma vecka. Mycket riktigt: socker i urinen och förhöjt blobsocker. Läkaren sa att jag måste direkt till sjukhuset (fick inte ens hämta ombyte). Ringde min man som ville att jag skulle plocka upp honom på vägen (på hans jobb som ligger på vägen till sjukhuset). Jag borde inte satt mig bakom ratten i detta chocktillstånd. På vägen så var det så halt att när bilen framför mig tvärnita så tog ingte bromsarna och jag bara gled rätt in i hans bil. Jag såg inga märken på någon av våra bilar och jag försökte förklara för mannen i mercedesen att jag hade brottom till sjukhuset, men han tyckte att hela baken hans var intryckt och skrev en lång skadeanmälan medans min som grät i baksätet. Då kom min man och jag satte mig bak för att trösta och så kunde vi köra vidare. Sen följde långa dagar av uppläring. När man ska ge insulis, hur mycket, när ska man mäta blodsocker, vilken mat skal man helst äta osv... En vecka senare fick vi åka hem (tidigare än vad som var sagt för att han var så duktig på att sätta insulinet själv)
tisdag 30 mars 2010
Första bloggen
Jag har länge tänkt att jag (som de flesta andra) skulle skriva i en blogg. Men hittills har jag inte haft något som jag trott andra skulle vara intresserade av att läsa. För ungefär en månad sedan fick min son dessvärre diabetes (upptäcktes den 19/2 2010). Så nu känner jag ett starkt behov av att "skriva av mig" och kanske det är någon annan som kan känna igen sig eller få ev. tips.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mange opplever diabetes som en skummel sykdom, men det er det ikke. Ikke så lenge man får kontroll og skaper gode rutiner. Jeg har hatt diabetes i ca. 6-7 år nå og jeg lever et nesten normalt liv, selv om jeg nå er 17 år. men jeg husker selvfølgelig hvor mye kaos det var i begynnelsen. Masse som måtte læres, grenser som måtte brytes, en ny måte å leve på... Det er kaotisk, men innen kort tid føler man seg mer og mer trygg og det blir mye lettere. Håper og tror at dere kommer til å klare dette kjempefint! Det viktigste er at du er der for han og at du har forståelse for at det til tider kan være fryktelig vanskelig å leve med denne sykdommen. Og det er nok ikke lett å være forelder heller, det er helt klart. Så hvis det føles riktig for deg å skrive om det, så fortsett med det. Det har hjulpet meg mange ganger.
SvaraRaderaEmilie